lettersfrommora

Det blir ju som bekant en hel del skryt, här på bloggen. Men det kan INTE hjälpas. Jag blir ju så jäkla nöjd när det är vind i seglen. När hatten är som högst, det är då man mår som bäst! Funderar på om det ska bli mitt nya motto... Ständigt självsäker. Borde ju funka.

Och nu är hatten skyhög. Ungefär som Zlatans, när han vunnit guldbollen.

Gnuggade klubbteknik på uterinken igår. Några sköna moves, sen ett snabbt handledsskott i krysset. Standard liksom. Och man börjar ju förstå att man är lite kändis här i byn. Man börjar förstå att mörka solbrillor, lång rock och keps med stor skärm snart är ett måste för att undvika fans. Jag har ju redan varit med i dala-tidningen liksom. 

Men i går kom den defenitiva bekräftelsen. Två grabbar gled fram till mig på uterinken:

- Du heter Alexander Carlsson va?
- Aaa, jo, det stämmer.
- Du slogs mot Leksand i FM Mattsson Cup va?
-Haha, aa, det stämmer nog det med...

 Aldrig träffat grabbarna förut. Nu måste man ju föregå med gott exempel, när grabbarna vet vem man är. Jobbig tanke. Inge chips. Inge läsk. Inga svordomar. Vilket mörker. Och, dessutom- känd som slagskämpe bland smågrabbarna i klubben.

Det é ju som det é....



/ Mike Tyson

Det har faktiskt hänt en del den här veckan. Så det är en liten skam att jag inte kladdat ner mer än vad jag gjort, här på bloggen. Jag kan inte skriva om allt, så jag väljer ut det viktigaste. Bort med allt skitsnack och fram med hyllingarna om oss Väsby-krigare ute i landet, bland annat...

Detta inlägg kommer gå i Mike Tysons-/Douglas Murrays- och Vilda Väsbys tecken.

I torsdags dammade vi av bottengänget Kristinehamn med 1-5, i deras trötta, mögliga och pruttluktande isskjul.
Efter matchen kunde inte bonnläpparna hålla sig. När vi skulle tacka så tog frustrationen över och ett mass-slagsmål bröt ut. Vilket slutade i massmord i masarnas favör. Två matchstraff senare åkte vi hem. 3 poäng och en blåtira rikare. Eller vad säger ni om Myrans klocka?




I fredags rullade sedan showen vidare när kungen av Väsby, Andreas Pålsson entrade FM Mattsson Arena med sitt Almtuna. Han spelar alltså i deras a-lag och dom mötte då Moras a-lag. Då är alla med? 

Efter ett antal brunkningar, tyckte "Pålle" att handskarna bara var i vägen. Så han släppte dom och använde knogarna till att spöa på Moras sämsta back istället. Då var det liv på mig och Calle kan jag säga. Klart man va stolt. 36-åriga Väsby-sonen Pålle kommer upp och visar masarna hur det går till. Vilda Väsby gör skäl för namnet vart vi än kommer.

Idag hade vi match mot Huddiksvall. Efter en brutal flippmacka av mig, som borrade sig igenom hela zon, innan den landade på bladet på backen, redan i vårt första power play, tyckte jag att jag gjort mitt. Så precis när periodsignalen ljöd, tröck jag iväg ett slagskott mot mål. Okej...det gick nog en sekund eller två innan pucken lämnade bladet. Det gillade inte Glada Huddikteaterns backar, som genast skulle igen. Jag hade inget annat val än att stå upp för mig själv. Så jag sopade på backen tills han bad mig sluta, då slog jag lite mer, sen var det bara att kliva av och ta en långdusch. 10 min abuse+ 5+20 GA-MI. Sen spelade man inte mer den matchen. Men det var det värt. Vilda Väsby, som sagt...

/ låter knytnävarna tala

FM Mattsson Cup är avslutad och det var ett fiasko från både min och lagets sida. Så det är ingen idé att jag sitter och försöker komma på orsaker till dessa tre dagar av bottennapp. Istället har jag en fråga som är omöjlig att svara på.

I matchen mot Färjestad var jag som vanligt förpassad till de lägre kedjorna, vilket man tog som ett hedersuppdrag. Uppgiften var enkel: Skada, hata och hugga. "Pain in the ass" för de andra lagen, helt enkelt.
Så valmöjligheterna var inte så många när en tjock, 2 meters Färjestad-back drev upp pucken i mittzon- killen skulle släckas! Jag tog en jävla fart, men precis innan jag skulle tackla honom gled han åt sidan. Jag försökte då få ut röven och ge honom en så kallad "hip-check", rövtackling. Men inte heller det gick vägen. Jag tappade skäret och mötte upp värmlänningen med min rygg mot hans knän. Vad som hände efter det vet jag inte själv, men enligt säkra källor fick han en åktur som hette duga. Ett halvt varv i luften, innan han landade så ryggen. Och såklart ett jävla liv från tränare, spelare och föräldrar. Men var gör det, det gör ont att möta boys från vilda Väsby!

Men det som gör att jag funderar lite, är det som hände när jag kom ner till ishallen lite senare på dagen. Då stog några Färjestad-spelare utanför ingången och lirade fotboll. Dom var såklart inte glada på mig efter min tacklingsshow tidigare på dagen, då deras stjärnback blev skadad.

" Jävla Väsby-fi**a!!"
" Väsby-jävel, dra åt hel****!!"

Hördes från samma kille flera gånger. "Kul!" tänkte jag, det är ju inte alla kioskmongon som vet att jag kommer från Väsby. Men det konstiga var att jag inte kände någon utav grabbarna. Och glåporden kunde inte ha varit till någon annan än just mig. Så hur visste han att jag kom från Sveriges tungaste förort?! Men han visste tydligen att det var jag som dödade deras tjocka back OCH att jag kom från Väsby. Det ska han ha cred för!

 Men vadå, coolt att man gjort sig ett namn...Hellre ökänd än okänd.



/heads up