TÄCKA SKOTT= ÖVERSKATTAT
Att få förtroendet i box play är såklart kul, men jag gnäller inte längre när jag inte får spela i den spelformen. Inte efter gårdagens incident och Jens Jakobs kloka ord.
Jim Jakobs, Jens lillebror, som spelar i mitt lag skulle för några veckor sen offra sig för laget genom att slänga sig raklång framför en motåndarback som laddade för århundradets slagskott. Det gick som det gick. Pucken träffade handen, smackade av nått oväsentligt ben och Jim var borta i två veckor.
När Jim ringde och berättade för sin brorsa Jens, som är största dribblern i Hockeyallsvenskan, vad som hänt, svarade Jens:
- Vad har jag sagt åt dig?! Du ska inte täcka skott, du ska dribbla...
Låter kanske divigt, men det ligger nått i det.
Igår hade vi bortamarre mot Grums i deras råtthål till ishall. Efter ca 3 timmar i buss, frusna mackor till mellis, en kall väntan på nedsläpp men ändå med den obligatoriska övertändingen kom jag ut och skulle döda motståndarnas första power play (5 mot 4). Alltid roligt att ha coachens förtroende, mindre roligt var det när jag skulle göra som Jim: Backen laddade för skott, jag gick ner på förlovningsknät, vände upp sidan för att täcka så mycket som möjligt och backen träffade...handen. Eller handleden, rättare sagt.
- Braaaa Alex! hördes från grabbarna i båset.
- Yes! Hjälte! tänkte jag.
Jag lyckades med täckningen eftersom skottet inte kom fram till mål, men dessvärre så la sig pucken framför klubban på backen, som skyfflade in pucken mot mål och sekunderna senare var det 1-0 till rallyförarna från de värmlänska skogarna. Hemmalaget firade ledningsmålet medans jag åkte till båset i panik för att hitta en ispåse att kyla Fru Höger med. Min skottäckning var alltså helt onödig.
Ett tag funderade jag på att kliva av, men sen mindes jag tillbaka; 3 timmar i buss, fruset mellis och ett virus-framkallande omklädningsrum. Jag bet ihop, kylde lite till på den svullna handleden, sen var det bara in och KÖRA. Kliva fram och teka var inte ens att tänka på, trots att jag var center. Det gjorde fööör ont.
Inför sista perioden stog det fortfarande 1-0 till Grums och vi var rejält skakis. Då klev man fram på riktigt. Helt fri i slottet och nerverna i en ask. Några sköna moves, keepern tog en grillad med bröd på läktarn och jag la retfullt enkelt in 1-1. Då var man hjälte! Hela laget exploderade och alla rallyförarna såg wiplash-skadade ut.
Det jag vill säga är: Har man handleder av guld behöver man inte täcka skott. Istället för att täcka skott och bli halvhjälte samtidigt som man riskerar resten av matchen, kan man ligga på rätt ställe i anfallszon och snurra upp keepern när man får läge. Nu höll en meningslös skottäckning på att förstöra hela matchen för mig. Då hade det inte blivit nån kasse och kanske ingen vinst.
Så istället för att täcka skott- lura upp keepern på läktaren!
/ fullt ös, medvetslös
Jim Jakobs, Jens lillebror, som spelar i mitt lag skulle för några veckor sen offra sig för laget genom att slänga sig raklång framför en motåndarback som laddade för århundradets slagskott. Det gick som det gick. Pucken träffade handen, smackade av nått oväsentligt ben och Jim var borta i två veckor.
När Jim ringde och berättade för sin brorsa Jens, som är största dribblern i Hockeyallsvenskan, vad som hänt, svarade Jens:
- Vad har jag sagt åt dig?! Du ska inte täcka skott, du ska dribbla...
Låter kanske divigt, men det ligger nått i det.
Igår hade vi bortamarre mot Grums i deras råtthål till ishall. Efter ca 3 timmar i buss, frusna mackor till mellis, en kall väntan på nedsläpp men ändå med den obligatoriska övertändingen kom jag ut och skulle döda motståndarnas första power play (5 mot 4). Alltid roligt att ha coachens förtroende, mindre roligt var det när jag skulle göra som Jim: Backen laddade för skott, jag gick ner på förlovningsknät, vände upp sidan för att täcka så mycket som möjligt och backen träffade...handen. Eller handleden, rättare sagt.
- Braaaa Alex! hördes från grabbarna i båset.
- Yes! Hjälte! tänkte jag.
Jag lyckades med täckningen eftersom skottet inte kom fram till mål, men dessvärre så la sig pucken framför klubban på backen, som skyfflade in pucken mot mål och sekunderna senare var det 1-0 till rallyförarna från de värmlänska skogarna. Hemmalaget firade ledningsmålet medans jag åkte till båset i panik för att hitta en ispåse att kyla Fru Höger med. Min skottäckning var alltså helt onödig.
Ett tag funderade jag på att kliva av, men sen mindes jag tillbaka; 3 timmar i buss, fruset mellis och ett virus-framkallande omklädningsrum. Jag bet ihop, kylde lite till på den svullna handleden, sen var det bara in och KÖRA. Kliva fram och teka var inte ens att tänka på, trots att jag var center. Det gjorde fööör ont.
Inför sista perioden stog det fortfarande 1-0 till Grums och vi var rejält skakis. Då klev man fram på riktigt. Helt fri i slottet och nerverna i en ask. Några sköna moves, keepern tog en grillad med bröd på läktarn och jag la retfullt enkelt in 1-1. Då var man hjälte! Hela laget exploderade och alla rallyförarna såg wiplash-skadade ut.
Efter 60 spelade minuter stog det 2-4 på resultattavlan, i masarnas favör. Grundare till vinsten #44 Alexander Carlsson. Inte för det täckta skottet i första perren, utan för de nonchalanta dragningarna i sista. Tänk vad lite som krävs.
Det jag vill säga är: Har man handleder av guld behöver man inte täcka skott. Istället för att täcka skott och bli halvhjälte samtidigt som man riskerar resten av matchen, kan man ligga på rätt ställe i anfallszon och snurra upp keepern när man får läge. Nu höll en meningslös skottäckning på att förstöra hela matchen för mig. Då hade det inte blivit nån kasse och kanske ingen vinst.
Så istället för att täcka skott- lura upp keepern på läktaren!
/ fullt ös, medvetslös
Kommentarer
Trackback
